princessalleh.blogg.se

När jag var 3 år gammal var jag på min första gymnastik träning, dock var det ju bara barngymnastik och mest lek och skoj då men det var ändå en början till det som skulle bli en stor del av mitt liv. 

Jag och min dåvarande bästavän började i barngruppen och gick där tillls vi var 5 år. Hon slutade då i gymnastik och jag tog en pause på en månad innan jag var tillbaka i hallen igen. Jag fortsatte dock inte i barngruppen utan flyttade över till en tävlingsgrupp. Jag gick i truppgymnastik som det kallas när man tävlar i grupp.

Tävlingarna som var då var ju mest som en kul grej för oss eftersom vi var så pass små. Ju äldre vi blev, desto större allvar blev det ju för oss. Jag bytte grupp igen när jag var kring 8 år till en äldre grupp med tjejer från 9-12 år. Det var den gruppen jag tävlade i resten av tiden som truppgymnast. Vi tävlade mest i Luleå och Umeå men även i Östersund vilket var riktigt stort för oss. Självklart var vi ju inte bäst, vi fokuserade på att ha kul och bara få göra det vi älskar. 

Under den tiden tränade vi 2 gånger i veckan och samtidigt gick jag på dans 1 gång i veckan, cheerleading 1 gång i veckan och fotboll 2 gånger i veckan. Det var verkligen superkul alltihopa och jag ville verkligen inte sluta något av det även fast jag visste att det skulle bli för mycket. 

När jag började mellanstadiet och skolan började bli lite allvarligare så slutade jag med dansen och cheerleadingen och fokuserade bara på fotbollen och gymnastiken. Jag var då kring 11-12 år ungefär. 

Gymnastiken blev hårdare och vi for och tävlade i Östersund flera gånger och i Ängelholm i Skåne. 

Det var den bästa tiden i mitt liv, om det var något som störde mig eller om jag var ledsen så blev jag alltid glad med domhär tjejerna, med denhär gruppen. Jag kunde komma dit med tårar i ögonen och lämna hallen med det största leedndet på läpparna. Jag var alltid glad när jag tränade med den gruppen.

Allt gick superbra och vi höll på att träna och repetera inför kommande tävling som skulle vara i Östersund. Vi hade ett träningsläger under en helg (fredag,lördag,söndag) för att verkligen nöta in allt så att det verkligen satt. Vi övade friståendet(dansen) först och det gick galant. Sen skulle vi upp på tumblinggolvet som var bland det roligaste jag visste och är fortfarande. Vi körde 3 olika varv och på det sista skulle jag köra sist en rondat flickis salto(googla upp det). Rondaten gick bra...flickis också...sen kom min salto. Där small det till.

Jag landade helt fel och föll ihop på mattan. Jag minns helt ärligt inte exakt vad som hände direkt efter det.

Det ända minnet jag har efter det är att jag ligger kvar på mattan med en kyldyna på ryggen och flera filtar runt om. Tränarna sitter runt, en läkare och pappa. Dom frågar om och om igen om jag har ont någonstans men jag känner ingenting alls. Dom räcker fram min vattenflaska och ber mig dricka lite. Jag ska precis sätta mig upp och ta flaskan när det tar ont. Det bara bränner i hela ryggen, från svanken till nacken. Har ALDRIG känns sån smärta förut. Det är helt omöjligt att beskriva. Kan fortfarande känna det ibland vilket känns hemskt.

Tänk er att ha så galet ont och försöka skrika men det gör så ont så att inga ord eller något kommer ut från munnen. Det var verkligen hemskt. Den ända tanken som snurrade runt var: jag kommer dö, jag orkar inte med dethär! Dethär är inte bra, jag kommer dö.

Dom gav mig två tabletter, starka smärtlindrande. Jag måste hem och vila ryggen, det är ju snart tävling. 

Det tog ett tag att komma ut till bilen, jag kunde varken gå eller sitta och att ligga ner gjorde lika ont.

Dom försökte lugna ner mig och säga att det bara var en smäll och att ingenting är brutet eller så. Såklart att jag trodde på dom, jag menar det var ju trotsallt mina tränare och läkare.

Detta hände alltså på en söndagkväll, kring åtta tiden om jag inte minns fel. Pappa bar upp mig till lägenheten och jag gick och duschade av mig så gott det gick. La mig i badkaret, minns att jag bara skrek och grät för att det gjorde så ont. Klarade inte av det. Tog en alvedon innan jag la mig i min säng. Sängen har aldrig varit så hemsk som den natten. 

Morgonen därpå väckte pappa mig klockan sju eftersom det var dags för skola. Jag vände på mig men stoppades av smärtan igen. Jag kan verklligen inte röra mig. Kunde alltså inte gå till skolan den dagen, och inte på hela den veckan heller. Jag fick massa salvor och tabletter av min läkare som jag fick ta för att minska smärtan. Fick också ett stöd för ryggen som jag skulle ha på mig när jag var uppe och gick, fick också en stödkudde. Jag var sällan uppe och gick eftersom det gjorde så pass ont, ända gången jag var uppe var om jag behövde gå på toa. Vissa dagar gick jag inte alls för att det gjorde så ont att ta sig upp. 

Det gick en månad ungefär innan jag gick till skolan igen fortfarande inte helt bra i ryggen men jag kunde gå korta bitar nu iallafall. Idrotten på skolan kunde jag glömma, fotbollen kunde jag glömma och gymnastiktävlingen kunde jag glömma..jag följde dock med laget till Östersund och hejade på dom från sidan. Det var det värsta jag varit med om, att ha sett fram emot något så mycket och sen bara stå på sidan och kolla på. Men var glad för lagets skull.

6 månader efter olyckan var det fortfarande inte bra, pappa följde med mig till en sjukgymnast som fick kolla min rygg. Minns inte riktigt vad dom sa mer än att vi skulle åka till sunderby sjukhus för en röntgen nu direkt. 

Vi for dit och röntgade och fick svaren ganska fort..en spricka genom svanskotan och 4 kotor längs ryggraden.

Det var där allting slutade, dom berättade att det inte går att fixa med 100% säkerhet. Det finns en chans att bli förlamad om dom gör den operationen och det ville jag ju verkligen inte. Dom sa åt mig all jag var tvungen att sluta med gymnastiken om jag ville bli bra igen. Det var det värsta som någonsin hänt mig. Gymnastiken var mitt liv, det som verkligen betydde allt för mig. Jag minns hur mycket jag grät. Det gjorde så ont.

Gymnastiken var för min del över nu. Att ha gått i en sport i 13 år och sen bara vara tvungen att sluta, det tar verkligen hårt. Inte nog med det så slutade jag med fotbollen också.

Nu två år senare så är det fortfarande inte helt bra, jag kan ju träna men om jag hoppar eller liknande så gör det ont. Jag kan heller inte sitta på något hårt eller för mjukt för då kommer smärtan tillbaka. 

Jag minns smällen från min rygg den dagen. Där slutade halva mitt liv. Det som verkligen betyder något för mig var jag tvungen att lägga bakom mig. Det var det värsta någonsin. 

Om jag kunde så skulle jag börja gymnastik igen men med tanke på att jag fortfarande efter 3 år har ont så går det inte. Men det finns inget jag kan göra åt det. Får helt enkelt leva med det. Känns väldigt surt.

Jag vet att detta blev lite långt men kände för att berätta dethär en gång för alla eftersom jag ofta får frågan om varför jag slutade osv.